Related Paintings of unknow artist :. | The Virgin in a Paradise Garden | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 79 | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 398 | The Love Letter | Sexy body, female nudes, classical nudes 58 |
Related Artists:
Pietro Longhi
1702-1785 Italian Pietro Longhi Galleries Pietro Longhi was born in Venice in the parish of Saint Maria, first child of the silversmith Alessandro Falca and his wife, Antonia. He adopted the Longhi last name when he began to paint. He was initially taught by the Veronese painter Antonio Balestra, who then recommended the young painter to apprentice with the Bolognese Giuseppe Maria Crespi, who was highly regarded in his day for both religious and genre painting. He was married in 1732 to Caterina Maria Rizzi. Among his early paintings are some altarpieces and religious themes. In 1734, he completed frescoes in the walls and ceiling of the hall in Ca' Sagredo, representing the Death of the giants. Henceforward, his work would lead him to be viewed in the future as the Venetian William Hogarth, painting subjects and events of everyday life in Venice. The gallant interior scenes reflect the 18th century's turn towards the private and the bourgeois. Many of his paintings show Venetians at play, such as the depiction of the crowd of genteel citizens awkwardly gawking at a freakish Indian rhinoceros (see image). This painting chronicles Clara the rhinoceros brought to Europe in 1741 by a Dutch sea captain and impresario from Leyden, Douvemont van der Meer. This rhinoceros was exhibited in Venice in 1751. There are two versions of this painting, nearly identical except for the unmasked portraits of two men in Ca' Rezzonico version. Ultimately, there may be a punning joke to the painting, since the young man on the left holds aloft the sawed off horn (metaphor for cuckoldry) of the animal. Perhaps this explains the difference between the unchaperoned women. Other paintings chronicle the daily activities such as the gambling parlors (Riddoti) that proliferated in the 18th century. In some, the insecure or naive posture and circumstance, the puppet-like delicacy of the persons, seem to suggest a satirical perspective of the artists toward his subjects. Nearly half of the figures in his genre paintings are faceless, hidden behind Venetian Carnival masks. Like Crespi before him, Longhi was commissioned to paint seven canvases documenting the seven Catholic sacraments. Longhi is well-known as a draughtsman, whose drawings were often done for their own sake, rather than as studies for paintings. Pietro's son, Alessandro, was also an accomplished painter. A paraphrase of Bernard Berenson states that "Longhi painted for the Venetians passionate about painting, their daily lives, in all dailiness, domesticity, and quotidian mundane-ness. In the scenes regarding the hairdo and the apparel of the lady, we find the subject of gossip of the inopportune barber, chattering of the maid; in the school of dance, the amiable sound of violins. It is not tragic... but upholds a deep respect of customs, of great refinement, with an omnipresent good humor distinguishes the paintings of the Longhi from those of Hogarth, at times pitiless and loaded with omens of change".
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Gabriel Lory fils
1784-1846